restaurangstudent

Jag vet, och vissa i min omgivning har påpekat det för mig. Det är inte min karl som har en 30-årskris. Det är jag som har den åt honom. Vilken bra fru va? Istället för att han själv "lider" av en 30-årskris, så gör jag det åt honom. Det är kärlek det. Så det är därför som klockan nu är 01.26 och jag har fortfarande inte somnat, för det snurrar massa andra saker i huvudet som är livsavgörande. Tycker jag iaf, som ändå har en karl som snart är 30 år.

 

Och för att tänka på annat försöker jag engagera mig i lite mer greppbara saker, så som att hitta den perfekta 30-årspresenten, planera roliga saker till hösten, surfa runt på diverse hemsidor och bloggar som handlar om diverse restauranger och ledarskapsutveckling. Eller titta på meningslösa program som går mitt i natten, typ massa  dåliga actionserier som utspelar sig i typ Miami eller annan solig, svettig ort, där det finns vapen och fighting-skills.

 

Men mitt sinne landar bara i 30-årskrisen; jag vill köpa massa dyra saker vinkyl, stooooor megatv med kanonhögtalare, en scooter och en och annan resa/hotellvistelse. Jag vill trimma bort mage, äta nyttigt hujeda mig!  bli "någonting inom media" och bleka mina tänder. Som tur är det ju min karls kris som jag har, så en bröstförstoring är inte aktuellt. Näe, jag satt här och tänkte hur jag skulle få in bröst på ett roligt sätt i inlägget, men det lyckades inte så bra, insåg ganska snabbt att jag inte kan gnälla över att mina icke-existerande skulle börjat hänga på ett otillfredställande vis. Något som lät jävligt roligt i mitt huvud, men som inte översattes till skrift på samma sätt.

 

Hur sjutton ska jag gå igenom min egen 30-årskris sen? Eller då kanske min man kan ta över? Den som lever får se...