restaurangstudent

Norska har aldrig varit min starka sida. Igår väntade jag på att klockan skulle ringa, hyffsad tidig förmiddag. Hade vaknat till lite innan då de började att sopa grus utanför lägenheten. Men klockan ringde ju inte, så jag somnade om.... till halv ett. Sen visar det sig att telefonhelvetet hade laddat ur sig allt batteri, och ville inte alls ringa och väcka mig. Skitskitskit! Jag visste att PIN-koden var nerskriven på en lapp, fasttejpad på en flyttkartong (fråga mig inte varför), så jag kastade mig upp ur sängen, ut i vindsförrådet för att gå igenom alla 30 flyttkartonger för att inse att näe, där var den inte. Klockan tickade på och efter att jag hade slängt ihop brorsans festhäfte (och gjort trettioelva provutskrifter utan att sidorna blev rätt) pallrade jag mig iväg till teliabutiken, köpte frukost (16.00) och infann mig på byggarbetsplatsen, redo att skriva ut skiten. Jag förstår inte varför bilderna ska kladda av sig mot texten!!! Så, vi fick skriva ut varje festhäfte för sig, 82 st... klockan halv nio var vi tillbaka i soffan... JÄVLA TELEFON!