restaurangstudent

Idag gjorde jag min nästsista arbetsdag innan julafton, skönt, det känns i kroppen. Nu sitter jag i alla fall och försöker pussla ihop någon typ utav "get-together" innan juldagens partaj ute på Trollhättans vilda krogar. Varför känner jag alltid någon typ utav ansvar för att alla ska ha en förest att gå på? För att inte tala om besvikelsen när/om det inte blir lyckat. Nu är det iofs inte många som bor kvar i Trollhättan med resurser att ha en förfest, men när ska jag få "bara komma" och inte behöva städa dagen efter?

Hur som helst har jag planerat det jättebra i min fantasi. Mamma erbjöd sig nämligen i ett svagt ögonblick i oktober att vi kunde ha förfesten hemma hos mina föräldrar. Med förutsättning att detta fortfarande gäller när jag träffar dom imorgon ikväll på julbordet.

Förhoppningsvis räcker det med en något mindre förfest än vad det brukar bli, närmast sörjande så att säga, med förutsättning att de kommer, brukar vara lite halvbra utdelning när det ska ätas julbord med pojkvänner och familj och så där, eller "kommer senare", att jag räknar in pojkvänner och flickvänner brukar inte alltid nå fram. Sen svänga ihop någon schysst bål, kanske en snitt eller två och sedan låta umgänget flöda! Eller, är det så illa att alla har redan blivit bjudna till diverse förfester utan att säga till mig? OMG hoppas att det inte är så. Eller ännu värre, alla har blivit gamla och förståndiga och ska göra tråkiga saker (märker ni hur jag nästan försöker övertala mig själv om att juldagspartaj är en bra idé?)